Enligt en ny bestämmelse, 8 kap 4 § SoL, ska den som bedriver verksamhet inom socialtjänstens äldreomsorg arbeta för att personal som genomför insatser har de kunskaper i svenska som är relevanta för insatsernas genomförande. Bestämmelsen om språkkrav i socialtjänstlagen innebär att verksamhetsansvariga för äldreomsorg ska arbeta för att personalen har relevanta kunskaper i svenska. Ansvar för arbetet med att uppfylla språkkravet gäller både socialnämnd och privata utförare.
Kravet i bestämmelsen om språkkrav avser både befintlig personal inom verksamheterna och nyanställd personal. Vidare omfattas samtliga yrkesgrupper som genomför insatser i äldreomsorgen, exempelvis undersköterskor, vårdbiträden, omsorgsbiträden, servicepersonal och äldreassistenter. Personal som inte genomför insatser, såsom städare, vaktmästare och matsalspersonal omfattas däremot inte.
Socialnämnd och privata utförare ska i egenskap av arbetsgivare arbeta för att personalen har de kunskaper i svenska som är relevanta för att utföra insatserna. De ska därvid genomföra de åtgärder som behövs för att komma till rätta med brister i personalens språkkunskaper och för att säkerställa verksamheternas kvalitet. Enligt förarbetena finns det tämligen stort handlingsutrymme för kommuner och privata utförare att själva avgöra vilka åtgärder som behöver göras för att uppfylla kravet utifrån verksamheternas förutsättningar.
Men det anges att arbetet med språkkravet bör integreras i det systematiska kvalitets- och förbättringsarbetet för att det ska bli systematiskt, fortlöpande och långsiktigt.
Regeringen förutsätter att socialnämnden och privata utförare kontinuerligt arbetar för att säkerställa att personalen har relevanta kunskaper i svenska och konstaterar att detta kommer att följas upp.
Socialnämnder och privata utförare ansvarar som ett led i arbetet med språkkravet för att bedömningar av personalens språkkunskaper genomförs i verksamheterna. Detta syftar till att kartlägga och uppmärksamma behov av språkutvecklande åtgärder.
Bedömningarna ska avse personalens funktionella språkliga kompetens. Det betyder att det som ska bedömas är personalens förmåga att genomföra de språkliga och kommunikativa moment som krävs för att genomföra insatserna. I propositionen anges att detta exempelvis kan vara att personalen i olika övningar får visa hur de klarar kommunikation och språk i situationer som de möter i arbetet.
Bedömningarna behöver vara knutna till det språk som används i arbetet och till de behov av språklig kompetens som finns i äldreomsorgen. Bedömningar behöver därför utformas så att det är språket i äldreomsorgen som testas.
Arbetet med bedömningar ska ske på ett strukturerat sätt.
Bedömningarna ska vara relevanta och proportionerliga i förhållande till de språkkunskaper som krävs. Vidare bör de inte inkräkta på den personliga integriteten mer än vad som krävs för att säkerställa syftet. I propositionen påpekas också att personalen behöver få information när bedömningar ska göras.
I förarbetena understryks också vikten av att arbetet med uppfyllande av språkkravet sker på ett sådant sätt att reglerna i diskrimineringslagen följs. Här har det betydelse att språkkravet inte är ett krav på formell kompetens såsom visst betyg, utan att det handlar om att personalen ska ha den språkkunskap som krävs för att kunna genomföra arbetet i äldreomsorgen (reell kompetens).
Vad som är relevant kunskapsnivå i svenska för att genomföra insatser i äldreomsorgen kommer att definieras i föreskrifter som regeringen meddelar enligt 31 kap. 3 a § SoL.
I propositionen anger regeringen att en relevant kunskapsnivå i svenska bör motsvara nivå B2 enligt den gemensamma europeiska referensramen för språk (GERS). GERS är ett europeiskt ramverk för att beskriva och bedöma språkkunskaper och används vid utformning av kursplaner, examina och läromedel.
I förarbetena, prop. 2025/26:93, s. 15 ff anges följande om nivå B2:
“Nivå B2 har två kännetecken. Det första kännetecknet handlar om att personen kan göra mer än att hävda sig i ett socialt sammanhang. Det inbegriper t.ex. att personen kan konversera på ett naturligt, flytande och effektivt sätt, kan ta över ordet, använda standardfraser för att vinna tid eller behålla ordet eller anpassa sig till förändringar i samtalets inriktning, stil och ton. Det andra kännetecknet är en ny nivå av personens språkliga medvetenhet. Det kan t.ex. handla om att personen är medveten om sina vanligaste fel och 15 medvetet undviker dem, kan planera vad som ska sägas och hur något ska sägas och kan ta hänsyn till effekten på mottagaren. I den lägre delen av B2 ligger tyngdpunkten på effektiv argumentation, t.ex. att kunna redogöra för och underbygga sina åsikter, kunna ge relevanta förklaringar och kunna spekulera om orsaker, konsekvenser och hypotetiska situationer.”
Det är inte nödvändigt att all personal i nuläget har kunskaper i enlighet med föreskrifterna, däremot är arbetsgivarna skyldiga att arbeta för att all personal har relevant kunskaper i svenska.
Socialstyrelsen arbetar med att ta fram stöd för arbetet.
IVO har konstaterat att det i stor del av kommunerna finns personal som har så bristande kunskaper i svenska att de inte kan förstå vad brukare säger och att de inte heller kan vidareförmedla vad brukaren säger. De risker som detta medför för äldre personer är bakgrunden till att det har ansetts nödvändigt med bestämmelse i socialtjänstlagen om språkkrav. I propositionen framhålls att goda språkkunskaper hos personalen bland annat ökar möjlighet
Verksamheterna behöver arbeta fortlöpande och systematiskt med språkutvecklande arbete. Socialstyrelsen anger att det härvid är viktigt att ha processer och rutiner för det språkutvecklande arbetet samt att det också är viktigt att kartlägga personalens språkliga kompetens och behovet av stöd för språkutveckling.